Konst och Corona: Elina Flyrin

Konst och Corona: Elina Flyrin

Sara Börje Ramberg31/05/2020

I en annars isolerad tillvaro har Elina Flyrin öppnat upp för samtal konstnärer emellan. 

Under sommaren kommer Kobolt intervjua konstnärer och kulturarbetare som på olika sätt påverkats av den rådande pandemin. Vi har kontaktat personer runt om i Europa för att fråga dem hur de mår och vad de gör för att hantera krisen.  

När vi rings upp på FaceTime sitter Elina vid sitt provisoriska skrivbord som hon byggt av två kartonger i sin killes gästrum. Själv sitter jag hemma i mina svärföräldrars kök med datorn staplat på två brädspel, ”Tjuv och polis” och ”Resan”. 

Elina
När allt drog igång var jag isolerad i min lägenhet i London tillsammans med min rumskompis Karin. Men jag hade i alla fall mina material hemma och målade en del. Jag såg mycket på sociala medier att folk uppmanade till att vara antikapitalistiska genom att inte göra någonting i sin isolering, men jag mådde bra av att måla och att vara aktiv. 

Där och då kände jag väl också att om jag vill vara produktiv nu så är det ingen idé att jag stretar emot och istället tvingar mig själv till en liten antikapitalistisk manifestation i min ensamhet. Jag tänker att man får försöka göra det man mår bättre av i dessa tider.

Elina Flyrin.

När Elina gick sitt tredje och sista år på Goldsmiths University of London fick hon ett stipendium för att kunna fokusera mer på måleri. Det var i samband med att arbetet med hennes examensutställning började, en upplevelse som många konststudenter nu går miste om. Förutsättningarna för många examensutställningar har förändrats helt. Vissa skolor har valt att presentera utställningarna digitalt, som en online-vernissage medan andra flyttat fram sina utställningar. Goldsmiths, som stängt ner campus, har valt att ställa in alla sina examensutställningar för både studenter som läser en kandidat- eller en masterutbildning.   

Elina
Examensutställningen känns för många som en make it or break it-punkt. Det är något som du jobbar mot i princip hela din studietid och det hypas upp av studenterna. Många professorer verkade dock vilja att vi skulle behandla det mer som en möjlighet till att arbeta mot en utställning och deadline snarare än att tänka att hela vår konstnärliga framtid låg i just det tillfället.

Det är ju lätt för mig att säga nu, som är på andra sidan av det hela, men jag skulle vilja att de som går miste om examensutställningarna nu skulle kunna få lite ro från ångesten, att de kan få känna att det kommer finnas nya möjligheter till att skapa och visa konst när stormen är över. Men sen handlar ju examensutställningarna så mycket om att avsluta sin studietid tillsammans med sina vänner såklart. Det är mer komplext än att jag bara vill att folk ska vara okej.

Nu när många sitter isolerade hemma utan tillgång till sina ateljéer eller till och med material, har Elina startat upp workshops som ska fungera som ateljésamtal. Workshopen tar plats via videolänk och syftet är att prata om konstpraktik och kreativitet. 

Elina
Jag började egentligen med ateljésamtalen redan på Goldsmiths när min klasskamrat Grace Collins och jag startade ”Let’s talk about it”, där vi anordnade samtal för konstruktiv kritik. 

Let’s talk about it är ett projekt som växte fram ur behovet att få diskutera processer och idéer under studietiden på Goldsmiths. I skolan fick Elina och hennes klasskamrater lära sig att det var nödvändigt att begränsa och skala ner presentationer om verken de skapade utan att få tillfälle att diskutera helheten. 

Elina
Vi upplevde att det fanns ett behov att få prata öppet om verk som skapats ur personliga och speciellt svåra erfarenheter. Att diskutera bakgrunden, konceptet och utförandet av verket på ett mer komplext sätt än vad det fanns möjlighet till inom Goldsmiths struktur.

Idag fungerar ateljésamtalen som ett sammanhang där konstnärer och konststudenter får diskutera processer och verk för att kunna utveckla sina idéer. Elina och Grace vill också föra vidare praktisk kunskap om hur det är att förbereda en utställning.

Elina 
Att förbereda en utställning kräver också kunskap om hur man bygger upp den. Det är ju sånt som är en stor del av att rigga examensutställningen också - hur man sandar och målar väggar, drar kablar, spikar upp krokar och hur man ska installera sitt verk på bästa sätt. Därför vill vi också prata om alla praktiska aspekter som tillhör examensarbetet och förhoppningsvis föra vår kunskap vidare till dem som är intresserade.

När vi pratar har det gått drygt en månad sen Boris Jonson beordrade alla i England att självisolera sig och att stanna hemma. Innan krisen bröt ut jobbade Elina på en svensk butik i Soho, London. Då lockdownen blev ett faktum blev hon permitterad och valde att flytta in hos sin kille som bor i Brighton. Under de två första veckorna av isoleringen var det lätt att jobba på som vanligt men allt eftersom har Elina börjat släppa på tanken om produktivitet som något ständigt pågående - att ha ”bollen” i luften hela tiden. Trots att permitteringen gjort hennes ekonomiska situation svårare bestämde hon sig för att ta en liten paus för återhämtning. 

Elina
Just nu har vi tillgång till tid på ett sätt som vi antagligen aldrig kommer ha igen, inte innan vi blir pensionärer i alla fall. Om ens då. Jag försöker ta till vara på det, speciellt eftersom att pulsen i London är väldigt tuff annars – och låta mig själv vila utan att bli stressad över att jag inte gör något ”produktivt” en dag, kanske bara spelar Tv-spel. Det är lite som att jag befinner mig i en Corona-dvala.

Ateljésamtalen har fungerat som en stor inspirationskälla för Elinas egna konstnärskap under isoleringen. Att prata i telefon med vänner och familj har också gett ny energi - 

Elina
Jag har pratat i telefon mycket med mina vänner och passar på att måla samtidigt. Det har hjälpt mig att sätta igång och börja arbeta igen utan att det känns för högtidligt och krävande. Jag tror det är många med mig som upplever att mer energi går åt till att vara frustrerad över att man inte producerar än att faktiskt göra det. Det blir en ond cirkel. När jag pratar med människor i min närhet blir målandet mer en del av samtalet och det blir lättare att bara göra – och inte tänka för mycket, vilket är härligt.